Mösspåtagning

Jag tror jag har lyckats! Lina har kategoriskt vägrat att låta mössan vara kvar på huvudet. Den har dragits av så fort man själv har släppt taget om den samma. Genombrottet kom när jag började att följa med stor-barnen på cykel till deras skola och satte Lina i barnstolen baktill. Här fanns det ju inget val, cykelhjälmen bara skulle på och stanna kvar där - på huvudet alltså. Det fiffiga med cykelhjälmar är att en övervägande majoritet är utrustade med ett hakspänne för att hålla hjälmen på plats. Förvisso verkar kotymen vara att detta spänne ska hänga lagom löst och dinglande, gärna i axelhöjd, för att verka lite coolt. Dock finns möjligheten att dra åt spännet rejält så att hjälmen inte åker av vid eventuell olycka och faktiskt skyddar huvudet vid en träff med asfalten, eller ej heller kunna slitas av om bäraren av den samma skulle tycka att huvudprydnaden känns obekväm eller anstötlig för utseendet. Jag tillämpade den senare insikten med stor framgång och drog fast hakbandet med kraft och hjärtlöshet. Trots inledande hjärtskärnade protester verkade Lina ganska snart acceptera otyget och protesterar numera inte det minsta mot att huvudet utsmyckas med denna allt annat än moderiktiga tingest.

Som en mycket välkommen bieffekt av detta verkar Lina numera ha accepterat i stort sätt vad som helst som placeras på hennes huvud. Ja, hon till och med verkar uppskatta att få mössor och hattar på huvudet och är  beredd att sätta på dem alldeles själv och sträcker tjänstvilligt fram huvudet när undertecknad kommer bärnades på någon huvudbonad. Förmodligen har hon insett att huvudbonader ytterligare kan förstärka charmen och göra både fäder och det motsatta könet helt försvarlösa...

Fiskelycka

Onsdag 8/9

Äntligen har det lyckats! En fiskrätt (fiskpinnar gills inte) som barnen inte bara äter av utan att göra grimaser, utan faktiskt gillar och tar om av. Jag vet, det låter som en dröm och hade jag inte dragit mig i näshåren så hårt att näsvingarna drogs samman så skulle jag trott att jag sitter här och dagdrömmer.

Svaret på gåtan stavas "Hajmal på Farfars" och gick hem på alla fronter. Frånsett det "lite" störande i att som förstagångslagare av en anrättning tvingas läsa att man ska ta "lite" smör och "lite" vitt vin, eftersom man inte har en aning om hurivida lite betyder "en skvätt", "en halv dl", eller "en kvarts pava", så lyckades jag i alla fall med ett "litet" mått av improvisation att följa receptet som samma dag e-mailats av min far (Tack Örjan!) och faktiskt få till en rätt som tycktes kunna överensstämma med det avsedda.

Lina åt med stor aptit och tryckte in fiskbitarna i munnen så att den blev proppandes full. Sonen tog om åtminstone en gång och till och med äldsta dottern verkade gilla maten. Undra om det berodde på att jag utgick från en "skvätt" av ett Bag-in-Box vin när jag tillagade såsen..

Förnyelse

Torsdag 2/9:

I mina försök att förnya middags menyn hos Fam. Nilsson, surfade undertecknad runt bland oändliga receptsamlingar på nätet utan att egentligen hitta något alls. Sannolikt beroende på den översvallande mängden av maträtter som man skulle kunna laga med diverse epitet som: snabbt, enkelt, nyttigt, GI, roligt, festligt, mm mm. Det fanns helt enkelt för många valmöjligheter, skulle man satsa på det roliga eller det snabba eller det nyttiga eller det klimatsmarta eller...  Precis innan jag var på väg att ge upp, strandade jag på ICAs hemsida där de helt enkelt föreslog en hel veckas meny utan några särskilda epitet (möjligen fanns ordet "Billigt" med för att locka till inköp just hos dem). Och där, på ett recept för "Spagetti med tonfisksås". fann jag de förlösande orden som till slut gjorde att jag kande fatta mitt val; en kommentar från en helt vanlig människa som skrev "Barnens favorit", och ännu en kommentar "Hela familjen älskade denna rätt". Detta var förstås vad jag letade efter, en fiskbaserad anrättning som barnen faktiskt äter utan att knorra, ja, rent av gillar!

Sagt och gjort, ingredienser inhandlades och anrättningen tillagades något sånär efter det nedladdade receptet. Väl dags att smaka blev jag glatt överraskad över det goda resultatet. Det var riktigt smaskigt och jag såg framför mig i mitt inre hur barnen först lite tveksamt smakade för att sedan skina upp och börja att sleva in maten för att sedan ta om, inte bara en utan två gånger.

När väl de båda stora barnen behagat infinna sig vid middagsbordet visade sig den första delen av min vision stämma riktigt bra. Efter de obligatoriska frågorna "Vad blir det för mat" och "Vad är det här för något", vilka jag skickligt lyckades undvika att svara på, i alla all utan att nämna ordet tonfisk, började åtminstone sonen smaka. Sedan slutade likeheterna med visionen.

Sonen utbrast med ett stort "Blä", att det här var nog bland det äckligaste han ätit denna vecka, varpå äldsta dottern totalvägrade att ens smaka på maten innan jag i detalj redogjorde för innehållet. Efter viss kamp runt matbordet, började ändå sonen att äta sin mat och åt faktiskt upp allt - men något omtag blev det inte tal om. Jag hade precis dragit till med en nära-lögn och mumlat något om "kyckling" och lyckats övertyga dottern om att börja äta, och kände segervittringen då hon faktiskt åt flera tuggor utan att knorra, när äkta hälften kommer hem från jobbet, kliver in i köket, tittar nyfiket ner i grytan och utbrister "Tonfisk! Åh vad gott". Sekunden senare ser man dottern med lätt panik i ögonen spotttandes och fräsandes rusa mot vasken.

Jag tror jag ska laga denna rätt nästa vecka också, men servera den långt innan frugan kommer hem!

Blodspill

Torsdag 2/9:

Äntligen en själsfrände inom famljen. Jag tror det var första gången i Fam. Nilssons historia som jag delade en måltid baserad på Blodpudding och lingonsylt med en familjemedlem - utan ångestskrik, tandagnisslan, och högljudda kväljningar. Lina mumsade och åt med hela ansiktet. Det blev en hel del blods-pillande på egen hand vilket så småningom renderade i en halvkroppstvätt med extra programmet "borttagande av svarta små klumpar" ur höger öra. Man kan ju aldrig så noga veta hur det känns att stoppa blodpudding i örat innan man har provat... Jag tror för egen del att jag har glömt hur det känns, skulle överväga att pröva nästa gång det blir dags om det inte vore så himla gott att stoppa den i munnen.

PETsäkert

Onsdag 1/9:
Okej, det var förutsägbart och kräver förmodligen ingen Civ.Ing examen för att inse det (kanske skulle det ha hjälp att inte ha en). PET flaskor smälter när man häller kokande saft i dem!

Undertecknad hade planerat allt i minsta detalj; Aroniabären var plockade, infrysta och upptinade igen för bästa smak, socker fanns tillgängligt, Atamon var inköpt, och så även en saftsilduk premiärdagen till ära. Saftkokningen gick strålande, saften blev härligt rubinröd och jag lyckades att varken koka över saften eller vippa ut den vid silningen. Så återstod nu bara slutmomentet, att hälla upp saften på de glasflaskor som med all säkerhet skulle finnas i den inre glasåtervinningsbehållaren - NOT! Idog som man är hade man bara några dagar tidigare slängt allt returglas i den stora igloon ämnad för just detta. För att rädda situationen letades med stor möda en PET-flaska fram. Upphällningen gick perfekt trots visst vingel med tvåhandsgrepp om grytan och enbart tankekraft för att hålla tratten på plats i flasken och samtidigt undvika att flaskan vippade. Jag lyckades hälla upp saft ända till brädden och skulle belåtet skruva på korken då jag till min förvåning uppmärksammade att korken inte längre passad på flaskan och att den läckra saften började sippra ut på de mest oväntade ställen!

En aning panik spred sig i Hr Nilssons annars så lugna lekamen. Noterbart är att endast en flaska hade hittas vid tidigare sökning och den stod nu inte längre att känna igen. En ilrusning till en sista utpost gjorde att ännu en PET flaska återfanns, denna gång av något tjockare slag. Genom att snabbt återföra saften ur den läckade tingesten till saftgrytan och sedan med hjälp av rinnande kallvatten kyla den ännu oskadade flaskan lyckades undertecknad att fylla även denna behållare till sagda brädd. Denna gång höll flaskan formen och fick sedan stå och svalna i kallvatten. Resultatet: En underbart god aroniasaft som uppskattades av både barn och vuxen (som vanligt när undertecknad drar in något från naturen möttes det av stor skepsis från den äkta hälften som knappt vågade prova den delikata drycken än mindre ge den ett betyg högre än G).

Djupdykning

Nog för att dammet ligger djupt på sina ställen på Argovägen 13, men här tycker jag att Lina överdriver läget en aning och är lite väl övertydlig med sina gliringar. Jag tog i alla fall vinken på allvar och sanerade omgående nedre plan.

Ingvarism

På vilken valsedel kan jag kryssa Ingvar Kamprad? Bara han övergett de högerextremistiska tendenserna så kan jag gott tänka mig att lägga min röst på denne man. Lyckas han gå runt på 40 SEK för två måltider bestående av en köttbullstallrik, en tallrik med smålandska isterband, och därtill te med kanelbulle, som gott och väl räckte för att mätta både undertecknad och Lina, kan man bara tänka sig vad han skulle kunna åstadkomma i skolbespisningar och sjukvårdsköken.  Lägg därtill att han bjuder på en barnmatsburk vilken vi vänligt men bestämt avböjde.

Detta var förra tisdagen, denna tisdag upprepades IKEA besöket och nu landade notan på hela 47 SEK, men då åt vi å andra sidan trerätters med grönärtsoppa som förrätt!