Jag tror jag har lyckats! Lina har kategoriskt vägrat att låta mössan vara kvar på huvudet. Den har dragits av så fort man själv har släppt taget om den samma. Genombrottet kom när jag började att följa med stor-barnen på cykel till deras skola och satte Lina i barnstolen baktill. Här fanns det ju inget val, cykelhjälmen bara skulle på och stanna kvar där - på huvudet alltså. Det fiffiga med cykelhjälmar är att en övervägande majoritet är utrustade med ett hakspänne för att hålla hjälmen på plats. Förvisso verkar kotymen vara att detta spänne ska hänga lagom löst och dinglande, gärna i axelhöjd, för att verka lite coolt. Dock finns möjligheten att dra åt spännet rejält så att hjälmen inte åker av vid eventuell olycka och faktiskt skyddar huvudet vid en träff med asfalten, eller ej heller kunna slitas av om bäraren av den samma skulle tycka att huvudprydnaden känns obekväm eller anstötlig för utseendet. Jag tillämpade den senare insikten med stor framgång och drog fast hakbandet med kraft och hjärtlöshet. Trots inledande hjärtskärnade protester verkade Lina ganska snart acceptera otyget och protesterar numera inte det minsta mot att huvudet utsmyckas med denna allt annat än moderiktiga tingest.
Som en mycket välkommen bieffekt av detta verkar Lina numera ha accepterat i stort sätt vad som helst som placeras på hennes huvud. Ja, hon till och med verkar uppskatta att få mössor och hattar på huvudet och är beredd att sätta på dem alldeles själv och sträcker tjänstvilligt fram huvudet när undertecknad kommer bärnades på någon huvudbonad. Förmodligen har hon insett att huvudbonader ytterligare kan förstärka charmen och göra både fäder och det motsatta könet helt försvarlösa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar